1600 1700 talet folk på öde öar
•
Det dröjde ända in på medeltiden innan människor på allvar vågade sig ut för att kolonisera den fragmenterade övärlden i öster. De sökte ställen där det fanns odlingsbar jord, sötvatten, en skyddad vik och bra fiske.
På talet var den bästa odlingsmarken och de bästa fiskevattnen tagna i anspråk. Fram till dess byggdes huvuddelen av de större gårdar och byar som finns idag, inalles några hundra, utspridda från Arholma i norr till Landsort i söder.
Många av gårdarna växte och blev större. Öborna fick – liksom alla andra – många barn varav en del överlevde och stannade kvar. Gården byggdes till, fick nya hus och kanske kom andra och slog sig ned i närheten. Under talet ökade befolkningen kraftigt och i början av talet bodde cirka 3 personer på öarna i skärgården.
Idag är Stockholms skärgård långt ifrån naturlig, men på talet var den på vissa sätt mer påverkad av människan än idag, även om antalet hus och båtar har ökat lavinartat sedan dess. Dagens skärgårdskännare skulle nog inte känna igen sig – de skogklädda öar vi ser idag såg helt annorlunda ut för tre hundra år sedan.
Jordbruket byggdes inte ut förrän under och talen, de få åkerlappar som fanns var smala slingrande
•
Öddö
Öddö är enstaka av tre större småöar i Tjärnö socken inom Strömstads samhälle utanför Strömstad med vägförbindelse till fastlandet. Öddö besitter varit bebodd minst sedan talet, då det fanns två gårdar på ön,[1] och äger idag ungefär åretruntboende samt mer än dubbelt sålunda många sommargäster.
Öddö består av Norra och Södra Öddö.
Sillsalteriet
[redigera | redigera wikitext]Under den senaste stora sillperioden ifrån – växte en mängd sillsalterier upp i ögrupp. På Norra Öddö finns den massiva terrassgrunden kvar efter en av dem, ägt från Aron Andersson Co inom Göteborg, anlagt och nedlagt Det gick åt enstaka tunna krydda till 2 till 3 tunnor sill. Det fick importeras dock bristen plats ett ständigt problem.
I Bohuslän tillverkade många bönder salt på grund av eget bruk. Ortnamnet Saltkällan dyker upp här samt var samt är ett förvanskning från saltkäl, såsom betyder saltkittel.
Linnélärjungen Pehr Kalm stötte på liknande under sin bohuslänska utflykt på talet och berättar att "till en halv tunna salts kokande fordras fyra famnar ved. ifall vintern utbildningsinstitution de även koka krydda, då dem hugga enstaka vak vid isen, ösa vattnet inom en massiv fyrkantig järnpanna och således koka detta vid stranden."
Begravningsplatsen
[redigera | redig•
Artikel i Syd-Österbotten Texten har moderniserats men ingenting av värde är bortlämnat.
De sista åren av elfte Karls regering karakteriseras av nöd och elände överallt i Sveriges rike. Vårt folk genomlevde då en av de svårare perioderna i sin historia. Måhända var det försynens mening att förbereda detsamma till de ännu hemskare prövningar, som början av talet skulle bära i sitt sköte. Åren 97 drabbades Sverige och Finland av så svår missväxt, att vår historia varken förr eller senare har att uppvisa ett motstycke härtill.
Man har beräknat att en tredjedel av Finlands hela befolkning då strök med för hungern och de i dess spår sig smygande farsoterna. För vårt lilla samhälle är de nyssnämnda åren i mer än ett avseende dystra. Knappt hade den unga staden efter mycken möda och stora, tryckande pekuniära uppoffringar hunnit se sitt första tempel färdigt, förrän under ett häftigt åskväder den 16 juni blixten slog ned och antände detsamma. Kyrkan nedbrann till grunden. Samtidigt hade stadens så gott som hela handelsflotta av stormar förstörts. Därtill kom total missväxt här liksom annorstädes.
Domböckerna förtäljer om tallösa tiggarskaror, som drog fram genom staden och beskattad